söndag 21 maj 2017

Otäck Assange ruvar på hämnd. Kriget har bara börjat, säger han.

Julian Assange, den fege mannen som stängde in sig på Ecuadors ambassad i London för att slippa stå för sina gärningar, kan efter sju år fira att den svenska våldtäktsutredningen mot honom har lagts ned. Allt medan offren tvingas stå där kränkta och utskämda av allt skitprat. 

Assange själv är emellertid inte glad. Han lovar heligt att minsann aldrig glömma eller förlåta den oförrätt han tycker sig ha varit utsatt för och lurar helt uppenbart på hämnd. 
- Kriget har bara börjat!

Jag känner bara alltför väl igen stilen. Den här sortens människor är mycket farliga. Rent rättsligt är det dessutom minst sagt tveksamt, om beslutet var det rätta. Det behöver man inte vara en Einstein för att förstå. 

Advokat Elisabeth Massi Fritz skriver i en krönika i Expressen:

”Jubel när våldtäktsutredningen mot Julian Assange läggs ner.” Så inledde Rapport sin nyhetssändning på fredagskvällen. Assange hade återigen gått ut på balkongen tillhörande Ecuadors ambassad i London, och i fullt dagsljus stått där och sagt att han nekats tillgång till solljus i snart fem år. Ett påstående lika uppenbart falskt som det mesta han har sagt om den svenska brottsutredningen sedan den inleddes i augusti 2010.

Min klient tog del av åklagarnas beslut att lägga ner förundersökningen om våldtäkt via media. Ansvarig åklagare Marianne Ny och Ingrid Isgren säkerställde inte ens att hon var informerad med ett grundligt och motiverat nedläggningsbeslut innan de offentliggjorde det till media. 

Därefter följde en pressträff på polishuset på Kungsholmen i Stockholm och intervjuer med media där överåklagare Marianne Ny bland annat uttryckte lättnad över att slippa hantera så många förfrågningar om utlämning av offentlig handling som hon och hennes kollegor, i och med medieintresset för Assange-utredningen, tvingats hantera. Vad skönt det måste vara för åklagarmyndigheten att slippa det framöver.

I ett uppenbart försök att rädda åklagarmyndighetens anseende medverkade överåklagare Marianne Ny bland annat i Aktuellt där hon försökte ge en logisk förklaring till varför man inte sagt ett ord tidigare om att de i november förra året hade misslyckats att delge Julian Assange misstanke om brott, och på grund av detta enda försök ansåg det hopplöst att försöka med samma sak igen. En helt ny uppgift för mig och min klient.

... (klipp)

Assange kan uppenbarligen stå där på balkongen i solljuset och hävda att han har nekats solljus i fem år, släppas fri mot borgen för att sedan gömma sig på en ambassad och påstå att han har varit frihetsberövad sedan 2010, förtala och kränka min klient i oändlighet, förvränga fakta i år efter år, och ändå äras med rubriker som ”jubel när våldtäktsutredningen mot Julian Assange läggs ner” av den största tv-kanalen i ”världens mest jämställa land”.

En av Assanges många advokater har uttalat sig i media att Assange avser söka asyl i Frankrike. Det är givetvis ingen förvåning att han aldrig har haft för avsikt att flytta till Ecuador, eller att han vill bo i ett land känt för att husera och skydda Roman Polanski från utlämning till USA där han är dömd för att ha våldtagit en 13-årig flicka.

Den här brottsutredningen visar med all önskvärd tydlighet att de som utsätts för sexualbrott fortfarande behandlas förskräckligt i Sverige. Den visar hur långt människor går för att försvara misstänkta våldtäktsmän. Den visar hur högt pris ett brottsoffer får betala om hon vågar tro på grundstenen i vår rättsstat: att alla är lika inför lagen.

Hade åklagare Eva Finné läst lagboken och hade överåklagare Marianne Ny vågat anhålla en utländsk misstänkt utan hemvist i Sverige så hade min klient aldrig behöva genomgå det helvete som präglat hennes liv de senaste 6,5 åren.

Åklagarmyndigheten, den svenska polisen och media borde verkligen skämmas för hur de har handlagt och bevakat förundersökningen mot Julian Assange, och framför allt: hur de har behandlat min klient.
Och Julian Assange: du kan aldrig vinna."

Läs hela krönikan här.


Jag håller med Elisabeth Massi Fritz. Hur är det möjligt att man på bekostnad av brottsoffren kan ge efter för den här utpressningssituationen? Vad säger det om det svenska rättsväsendet? 

Det är inte det minsta synd om Julian Assange. Han har själv av egen vilja stängt in sig på Ecuadors ambassad för att undkomma rättvisan. Ingen annan än han själv har förpassat honom dit. 

Om Sverige och häktningen säger han nu:
- Det är inte så en civiliserad stat ska bete sig.

Jo, det är det. Exakt så. Man inställer sig till förhör om man kallas. Varken mer eller mindre. 

Vem tror Assange att han är? 
Det är som Assange man inte ska bete sig. 
Var och en ska stå för sina gärningar helt enkelt.

Assange har skyllt på sin rädsla för utlämning till USA för att avstå att som alla andra kallade inställa sig till förhör i Stockholm. Och vems fel är det att USA vill ställa honom inför rätta? Hans eget helt och hållet.
Han har själv tråcklat ihop den situation han befinner sig i. 

Det är inte - och har aldrig varit - det minsta synd om Julian Assange.
Han kan gott sitta kvar i sin självvalda husarrest.

Inte för att han är man 
- som mina belackare kommer att påstå att jag menar -
utan på grund av de gärningar han själv gjort sig skyldig till. 
Skillnaden mellan honom och andra brottslingar är att han har satt sig över lagen och lyckats komma undan med det. 
Nu också med hjälp av den svenska så kallade rättvisan. 

- Jag har vunnit, säger han till och med. Av rapporteringen i media får man till och med känslan av att offren nu erkänt att de ljugit. Men så är alltså inte fallet. De har svikits av myndigheten helt enkelt, hjälplösa lämnats ut till vargarna.

Hos mig väcker det bara avsky. Särskilt som Assage uppenbarligen ruvar på hämnd.

Scotland Yard har bekräftat att de tänker gripa Assange om han lämnar ambassaden. Enligt Londonpolisen kan han gripas för att han bröt mot villkoren för sin borgen då han lämnade sin husarrest och ansökte om asyl i Ecuadors ambassad.

Polisen har bevakat byggnaden dygnet runt mellan 2012 och 2015, men då det blev klart att det kostat myndigheterna drygt 136 miljoner kronor trappades bevakningen ner.

De brittiska myndigheterna har ännu inte bekräftat om de tagit emot en utlämningsbegäran av USA. Premiärminister Theresa May har hållit ärendet på avstånd. Hon har sagt att det är ett ärende för polisen och att Storbritannien tar ställning till begäran om utlämning ”fall för fall”.

Jag hoppas att de griper honom.
Är han så oskyldig som han påstår så har han ingenting att frukta.

torsdag 18 maj 2017

Ge familjen upprättelse!

Missa inte presskonferensen idag.  Du hittar den här. 


Återkommer till fallet Kevin som jag tidigare skrivit om här och här.
Se de tre dokumentärerna här. 
Leif GW Persson om fallet i Expressen här.
Och Leif Silbersky i Brottscentralen, Expressen-TV här.

Jag fick ett mail:
Hej Monica!
Se speciellt sid. 34-35.
Karriär på barns bekostnad.
Med vänlig hälsning, 
Ingemar

Länken går till en sammanfattning av fallet Kevin skriven av journalisten och författaren Nina Hjelmgren. Jag hinner inte läsa hela rapporten just nu men den ser väl genomarbetad och seriös ut. Rekommenderas!

Om förundersökningsledare Rolf Sandberg, inspektör Ingrid Harrysson, övriga poliser och i synnerhet psykprofessor Sven-Åke Christiansson kan bara sägas:

Vilka Stopskott!
Robin och Kristian med familj måste nu tilldelas det största svenska skadeståndet någonsin. 
De ansvariga bör helst själva tvingas stå för kalaset!


Jag har för övrigt sett att Erik Rodenborg skriver om den aktuella tv-serien och DN:s reportage om fallet Kevin i sin blogg som du hittar här. Eftersom man inte kan kommentera där så gör jag det här. 

Erik Rodenborg skriver om "naiva själar" (och refererar då till mig!) som uppriktigt tycks tro att reportagen har kommit till i en genuin önskan att värna barn rättssäkerhet. Men så är det inte, menar han. 

Erik tycker nämligen inte att Stefan Lisinski (DN) och Dan Josefsson (SVT) som gjort de nu aktuella avslöjandena av Kevin-fallet är trovärdiga personer. Dessa båda, skriver han, tror nämligen inte på möjligheten att bortträngda minnen kan återkallas. 

Det vet han emellertid att jag gör. Det är väl därför jag något överseende kallas naiv då. 
Man bör alltså inte tro på dessa båda journalister bara för att de har yttrat en sådan åsikt. 

Själv tycks Erik tro att Stefan Lisinski och Dan Josefsson har gjort det här gedigna grävjobbet - och alltså utstuderat ha utnyttjat de båda pojkarna Robin och Kristoffer med familjer - i syfte att slå undan benen för de barn som framöver ska komma att vittna om sexuella övergrepp. När barn misstänkta för mord alltså inte kan avlägga trovärdiga vittnesmål så kan inte brottsofferbarn heller göra det. Man borde alltså inte ha gjort dokumentären och artikelserien - som sannolikt kommer att fria de båda pojkarna från misstankarna om mord - menar Erik. Den slutsatsen måste man dra av hans resonemang. 

Jag inte bara tror utan till och med vet att obehagliga minnen kan trängas undan det medvetna. Rimligtvis kan de också återkallas. Vad andra tror om den saken rör mig inte i ryggen. Var och en blir salig på sin tro, som farmor sa.

Stefan Lisinski och Dan Josefsson är journalister. Möjligen tänker vi likadant inför en story som den om mordet på Kevin. När jag ser programmen ser jag ett gediget journalistiskt arbete och ingenting annat. Och ett lika uselt polisarbete. Lisinski/Josefsson blottar en spricka i det svenska rättssystemet som måste täppas till. För allas vår säkerhets skull. 

Det har absolut ingenting med framtida offer för barnaskändare att göra. Sanningen måste fram. Alltid. Även i fall där Erik Rodenborg av någon slags missriktad omtanke om offren helst vill dölja den. De offren måste vi också slåss för helt enkelt. Det är allas rättssäkerhet det handlar om. Och den tycks det ju vara både si och så med i Sverige. 

söndag 7 maj 2017

Mer om fallet Kevin...

Missa för all del inte Leif GW Perssons krönika om fallet Kevin.
Du hittar den här. 

Han har lagt till ett slutord kallat spaningstips som är så bra att jag tar mig friheten att lägga in det här:

Rolf Sandberg-spaning

Om uppgifterna om de förhör, samtal, vallningar och andra utredningsåtgärder som man skulle ha utsatt de två bröderna för, är sanna strider de inte bara mot de regler som gäller för förhör med barn. De medför också en utomordentligt hög risk för att man får falska medgivanden eller erkännanden.

Paolo Macchiarini-spaning

Minns ni Paolo Macchiarini? Denne kirurg som genom en bland läkare förhoppningsvis ovanlig förening av inkompetens, girighet och vanlig mytomani förkortade livet för ett stort antal människor med hjälp av sina egna händer och den kniv som han höll i. Säkert finns det många som minns den skandal som han vållade och om det nu kan vara till någon tröst för den medicinsk-akademiska världen runt Karolinska institutet vill jag påstå att han framstår som en enkel amatör jämfört med sin motsvarighet inom den polisiära kunskapssfären. ”Minnespsykologen”, professor Sven Åke Christianson.

Sven-Åke Christianson-spaning
Inom kriminalpolitiken saknas det inte galna experter. Vanliga virrpannor och lögnhalsar som det tidvis går tretton på dussinet av. Sven Åke Christianson är dock bara tillverkad i ett exemplar. Under sin trettioåriga karriär inom rättsväsendet har han bland annat lyckats med att förvandla olyckshändelser till mord, att få åtminstone en riktig mördare frikänd genom sin innovativa förhörsteknik, att skydda ett halvdussin andra genom att peka ut oskyldiga och dessutom förvandla en av den globala kriminologins minst trovärdiga mytomaner till en av dess allra gräsligaste seriemördare. En märklig man, ständigt redo att färdas på baron Münchhausens kanonkula oavsett färdriktning.

Sandberg-Christianson-spaning

Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att just professor Christianson är den som kan erbjuda en enkel man som kommissarie Sandberg den vetenskapliga stödkorsett han så innerligt väl behöver. Här gäller det att köra så det ryker, nämligen. Det kan ta flera månader innan man får smågrabbar att erkänna mord och redan i femårsåldern börjar grova våldsbrottslingar fantisera om alla hemska dåd som de ska begå senare i livet. Och hade det inte varit för Sandbergs och Christiansons förenade kompetens och deras nära samarbete – även det ”unikt” - hade det funnits ”en mycket stor risk för att fallet Kevin aldrig klarats upp”. Allt detta enligt herrarna själva och eftersom jag är en dålig människa är det med viss förväntan som jag ser fram mot de kommande avsnitten av ”Fallet Kevin”.

Mitt tidigare inlägg om fallet hittar du här.
På samma sida hittar du Expressens Brottscentralen och Leif Silbersky som också yttrar sig om fallet.

onsdag 3 maj 2017

För jävligt!!! Det enda man kan säga om fallet Kevin.

Lägg till bildtext
Jag har just sett första delen av Svt:s Dokument Inifrån om fallet Kevin och jag mår ILLA.
Fy Faaan så hemskt! Så fina pojkar! Ett sånt vidrigt utnyttjande av små barn. Och en spaningschef som gjorde karriär på deras bekostnad, satt i radion och skröt som sommarvärd och allt.
Fy faaan igen!

Ingen annan än polisen har sett och läst förundersökningen. Inte ens de båda pojkarnas föräldrar och än mindre de själva i vuxen ålder. De fick inga advokater, inte ens föräldrarna fick närvara vid förhör och ingen annan än de som förhörde ungarna fick någonsin höra det påstådda erkännandet.

Fy faaan igen!
Jag kan inte bättre säga.

Se programmet!

Det är ett strålande journalistiskt arbete av Dan Josefsson och hans redaktion. De påstår inget. De låter folk tala och sanningen växa fram av sig självt. Elegant. Kunde inte ha gjorts bättre.

- Häpnadsväckande, säger Dan Josefsson om fallet i media.
- För jävligt, säger jag. Och helt oförlåtligt! Vilket uruselt polisarbete och vilket grovt utnyttjande av oskyldiga små barn! Den här byken måste tvättas. Ordentligt. Nu!

Leif Silbersky sågar polisen i Kevin-fallet
Läs vidare om fallet Kevin här och här och här och här och här och här och här.
Se här vad GW säger.

Vem tänder månen

Musiksnickeriet proudly presents 135 takter månskensrock
i A-moll med Tommy Aperia, Monica Antonsson
och Ludwig van Beethoven

 Foto: Roger Larsson

Och här får Tommy verkligen briljera...

Musik: Tommy Aperia
Text: Monica Antonsson

Det var det värt...

Dags igen!
Ny låt om kärlek och rock´n roll



Musik: Tommy Aperia
Text: Monica Antonsson

Gitarren spelas av chilenaren Jorge Soto som gjort pålägget i en studio i Santiago de Chile.
Tommy spelar alla andra instrument, spelar in och mixar.

Texten hittar du på Musiksnickeriet.

Det kan förtjänas att påpekas, att när vi lirade i dansbandet WaDuWill i mitten av 70-talet så spelade Tommy inte bara piano och orgel. Han sjöng också. En (1) låt. Gissa vilken...?